Den ledande principen är enkel:

Börja med grovfoder. Utfodra individen. Lägg till endast det som hästen faktiskt behöver.

Det låter okomplicerat.

I praktiken är hästens näring ett av de tydligaste exemplen på varför bra utfodring inte bara handlar om att välja en produkt.

Det handlar om daglig skötsel.

En häst är skapad för att äta annorlunda än vi

Människor organiserar ofta mat kring måltider.

Frukost.

Lunch.

Middag.

Hästens matsmältningssystem har utvecklats kring ett helt annat mönster: att konsumera relativt små mängder fibröst grovfoder upprepade gånger under stora delar av dygnet.

World Horse Welfare beskriver hästens mage som relativt liten och anpassad för att “småäta” snarare än stora måltider, medan British Horse Society noterar att hästar kan spendera upp till cirka 18 timmar om dygnet med att tugga när grovfoder finns tillgängligt på lämpligt sätt.

Detta är viktigt eftersom att utfodra en häst inte bara handlar om:

hur många kalorier som tillförs djuret på 24 timmar.

Det handlar också om:

varifrån dessa kalorier kommer, hur de fördelas och hur väl skötseln tillåter hästen att utföra ett normalt ätbeteende.

Det är därför grovfodret står i centrum för hästens näring.

Grovfoder bör utgöra grunden

Grovfoder inkluderar foder som:

bete, hö och hösilage, samt andra lämpliga fiberkällor som används i särskilda utfodringsprogram.

För de flesta hästar bör det utgöra merparten av foderstaten.

Grovfoder tillför energi och näringsämnen, stöder en normal mag- och tarmfunktion och ger den långvariga tugg- och ättid som är viktiga delar av hästens beteende och välbefinnande.

Detta skapar Akademins grundläggande princip för hästnäring:

GROVFODER FÖRST.

Innan du frågar:

“Vilket hästfoder ska jag köpa?”

fråga:

“Vilket grovfoder äter den här hästen redan?”

Den enda frågan förändrar hela foderkonversationen.

Hur mycket grovfoder behöver en häst?

Det här är ett område där generella internetregler kräver sammanhang.

Rekommendationer varierar beroende på om mängderna avser grovfoder som det ges eller på torrsubstansbasis, samt efter hästens vikt, kroppsskick, hälsa och skötsel.

University of Minnesota Extension rekommenderar att de flesta vuxna hästar bör få minst omkring 1 % av sin kroppsvikt i grovfoder och helst runt 1,5–2,5 %, medan World Horse Welfare beskriver ett totalt dagligt intag för många hästar i storleksordningen 2–2,5 % av kroppsvikten, med kontrollerade program som potentiellt är lägre för djur som behöver gå ner i vikt.

Dessa siffror är användbara ramverk.

De bör inte bli en automatisk 1KAHU-receptering.

En häst på 500 kg bör inte helt enkelt generera:

“Utfodra exakt X kilogram.”

utan att veta om inmatningen avser:

färskt gräs, torrt hö, hösilage, torrsubstans eller hela foderstaten.

Hösilage innehåller mer vatten än hö, till exempel, så lika vikter representerar inte nödvändigtvis lika mängder torrsubstans eller näringsämnen. British Horse Society noterar särskilt att hösilage generellt behöver utfodras i större mängder som det ges på grund av dess högre fukthalt.

Den säkrare produktprincipen är:

Registrera grovfodertyp + mängd + torrsubstanssammanhang där det är känt + kroppsskick + professionell rekommendation.

Gräs kan ge en betydande mängd näring

En häst på bete kan få en stor del eller hela sitt energibehov från gräs.

Men gräs är inte:

näringsmässigt konstant.

Dess sammansättning förändras med faktorer som växtart, mognad, säsong, väder och betesskötsel.

Och intaget kan vara överraskande stort.

British Horse Society noterar forskning som visar att vissa ponnyer med obegränsad tillgång till bete kan konsumera upp till ungefär 5 % av kroppsvikten i gräs på som-ges-basis under 24 timmar.

Det är därför:

“Min häst får inte så mycket foder.”

kan vara missvisande om hästen tillbringar timmar på frodigt bete.

Gräs är foder.

För hästar som lätt går upp i vikt eller har tillstånd som equin metaboliskt syndrom eller ökad risk för fång kan betesskötseln bli en central del av näringshanteringen.

Det kan innebära strategier som kontrollerat bete, tracksystem eller betesreducerare, beroende på den enskilda hästen och professionella råd.

För 1KAHU kan bete därför inte enbart registreras som:

Utsläpp: Ja.

Näringen behöver mer sammanhang:

Betestillgång: 8 timmar

Säsong: Vår

Betesskötsel: Kontrollerad

Trend för kroppsskick: Ökande

Nu blir informationen användbar.

Hö och hösilage är inte näringsmässigt identiska

När betet är otillräckligt, otillgängligt eller avsiktligt begränsat blir konserverat grovfoder särskilt viktigt.

Hö är gräs eller annat grovfoder som har torkats före lagring.

Hösilage konserveras vid en högre fukthalt under syrefattiga förhållanden.

Båda kan vara lämpliga foder.

Men ingetdera har ett fast näringsvärde.

Två balar som ser likadana ut kan skilja sig avsevärt åt i:

energi, protein, socker, fiber, mineraler och torrsubstans.

Det är därför grovfoderanalys kan vara extremt värdefull, särskilt när näringen behöver hanteras exakt.

University of Minnesota rekommenderar grovfoderanalys för att förstå vad en häst faktiskt får i sig, medan British Horse Society på liknande sätt noterade att hö kan analyseras för näringssammansättning, inklusive socker.

Detta ändrar foderfrågan från:

“Är det här bra hö?”

till:

“Är det här grovfodret lämpligt för den här hästen?”

De är inte alltid samma sak.

Grovfoder av god kvalitet är inte nödvändigtvis kaloririkt grovfoder

En häst som kämpar med att hålla hullet kan gynnas av mer näringstät grovfoder.

En överviktig ponny av inhemsk ras kan behöva något helt annat.

“God kvalitet” bör därför inte automatiskt betyda:

rikaste möjliga grovfoder.

Det bör betyda grovfoder som är:

hygieniskt sunt och näringsmässigt lämpligt för det djur som tar emot det.

Mögligt, förorenat eller skämt grovfoder ska inte ges.

Och när grovfodrets sammansättning har klinisk betydelse – till exempel hos en häst med fetma, insulindysfunktion eller fångrisk – kan analys och professionell näringsvägledning bli extra viktig.

Behöver alla hästar kraftfoder?

Nej.

Detta är ett av de mest användbara begreppen för nya hästföreträdare att förstå.

En frisk häst i underhåll eller lätt arbete kan klara av att bibehålla ett lämpligt kroppsskick till stor del på lämpligt grovfoder, med vitaminer och mineraler balanserade vid behov.

Kraftfoder är ytterligare, relativt energitäta foder som kan innehålla spannmål eller kommersiellt framställda foderblandningar, kuber eller pellets.

British Horse Society noterar att dessa foder vanligen är mer relevanta för hästar i måttligt eller hårt arbete, hästar som behöver gå upp i vikt eller de som har svårt att hålla hullet.

World Horse Welfare rekommenderar att man tillgodoser ökade energibehov genom bättre eller mer grovfoder där det är praktiskt möjligt innan man automatiskt lägger till kraftfoder.

Så:

Hästägande kräver inte automatiskt en hink med spannmål två gånger om dagen.

Foderstaten bör följa hästens behov.

Inte tradition.

När tilläggsfoder kan vara till nytta

Vissa hästar kan inte tillgodose alla sina näringsbehov enbart genom grovfoder.

Detta kan inkludera vissa:

växande hästar, dräktiga eller digivande ston, prestationsthästar, äldre hästar, hästar med dåliga tänder, underviktiga hästar eller djur med särskilda medicinska tillstånd.

Lösningen blir inte nödvändigtvis densamma för var och en.

En häst kan behöva:

ytterligare kalorier.

En annan kanske behåller hullet perfekt men behöver:

specifika vitaminer, mineraler eller protein.

Ytterligare en kan behöva:

en helt modifierad foderstat eftersom tuggandet av långstråigt grovfoder har blivit svårt.

Det är därför “behöver mer foder” är för vagt för att vara användbart.

Den bättre frågan är:

Vilket näringsbehov uppfylls inte för närvarande?

Vad är en foderbalanserare?

En häst kan behålla hullet på grovfoder och ändå ha brister i sin totala näringstillförsel.

En balanserare är ett koncentrerat foder utformat för att tillhandahålla protein, vitaminer och mineraler utan att tillföra samma mängd energi som ett konventionellt fullfoder.

British Horse Society noterar att balanserare kan vara särskilt användbara för hästar som inte kräver extra kalorier men ändå behöver få sitt vitamin- och mineralintag balanserat.

Men även här betyder ordet:

balanserare

inte:

automatiskt lämpligt för varje häst.

Det befintliga grovfodret och den totala foderstaten spelar fortfarande roll.

Om grovfoderanalys finns tillgänglig kan kompletteringsstrategin bli avsevärt mer exakt.

Tillskott bör lösa ett definierat problem

Hästnäringen har en enorm tillskottsmarknad.

Ledtillskott.

Elektrolyter.

Hovtillskott.

Mag-tarmprodukter.

Vitaminer.

Mineraler.

Örtblandningar.

Förekomsten av dessa produkter betyder inte att varje häst behöver dem.

British Horse Society rekommenderar att man söker vägledning från en veterinär eller näringsexpert när tillskott används för att åtgärda näringsbrister.

En användbar regel för 1KAHU är:

Varje tillskott ska ha en anledning.

Hästens profil bör därför inte bara registrera:

Tillskott: Produkt X

utan:

Anledning: [varför det används]

Rekommenderat av: [vårdnadshavare / veterinär / näringsexpert / annan]

Startat: [datum]

Dos: [registrerad instruktion]

Uppföljning: [datum/status]

Det är långt mer användbart än en inköpslista med hinkar.

Vatten är det viktigaste näringsämnet

Diskussioner om hästens näring fokuserar ofta på:

hö, spannmål och tillskott.

Men vatten är grundläggande.

Hästar bör ha tillförlitlig tillgång till rent, friskt vatten. Kraven varierar avsevärt beroende på faktorer inklusive:

temperatur, luftfuktighet, arbetsbelastning, svettning, foderstat och reproduktiv status.

University of Minnesota noterar att många hästar på omkring 450 kg kan konsumera runt 38–45 liter per dag under vanliga förhållanden, och att behoven ökar avsevärt vid arbete eller varmt väder.

Den siffran bör inte bli ett universellt dagligt mål.

Den viktiga principen är:

Vattenbehoven förändras. Tillgången bör inte göra det.

En häst som äter torrt hö kan dricka annorlunda än en som äter fuktrikt bete.

Ett digivande sto skiljer sig från en stillasittande sällskapshäst.

En häst som arbetar under varma, fuktiga förhållanden kan förlora betydande vätska genom svett.

Så 1KAHU bör förstå vätskeintag som:

ett sammanhang, inte ett enskilt fast tal.

Salt och elektrolyter är relaterade – men inte identiska

Hästar förlorar elektrolyter genom svett.

När arbetsbelastning och svettning ökar kan behoven av ersättning förändras.

Men:

salt

och:

kommersiellt elektrolyttillskott

bör inte behandlas som utbytbara termer, och inte heller bör varje häst automatiskt få samma elektrolytprodukt och dos.

Den lämpliga strategin beror på:

foderstat, arbetsbelastning, svettförlust, miljö och hälsa.

För hästar i betydande arbete, uthållighetsaktivitet, varma klimat eller andra omständigheter som innebär betydande svettförluster kan en hästveterinär eller kvalificerad näringsexpert hjälpa till att fastställa en lämplig plan.

AI Guardian bör därför undvika att generera elektrolytdoser enbart baserat på:

“Dagens temperatur är hög.”

Den kan identifiera sammanhang och uppmana till uppföljning.

Den bör inte ordinera på egen hand.

Kroppsvikten berättar en del av historien

En hästs foderstat bör inte enbart bedömas utifrån det som hamnar i krubban.

Hästen själv tillhandahåller viktiga bevis.

Kroppsvikt – uppmätt direkt där så är möjligt eller uppskattad konsekvent – kan hjälpa till att spåra om foderprogrammet stöder:

uppgång, underhåll eller nedgång.

Men enbart vikten är ofullständig.

En häst på 520 kg kan vara:

lämpligt i hull, bära på överflödigt fett eller vara välmusklad.

Det är därför kroppsbesiktning (kroppskonditionsbedömning) också är värdefull.

University of Minnesota beskriver det allmänt använda Henneke-systemet, som bedömer kroppsskick från 1 till 9 baserat på fettinlagring på flera anatomiska platser. Ett intervall runt 4–6 är vanligen lämpligt för många hästar, även om önskat skick beror på individen och sammanhanget.

Det viktiga ordet är:

trend.

VIKT + KROPPSHULL + ARBETSBELASTNING + FODERSTAT

berättar en bättre historia tillsammans än något enskilt mått för sig.

Förväxla inte hull med muskelkondition

Denna åtskillnad blir särskilt viktig hos äldre hästar och prestationshästar.

Kroppskonditionsbedömning utvärderar i första hand:

fettlager.

Den talar inte direkt om för dig:

hur mycket muskulatur hästen har.

En häst kan ha adekvat eller överdriven mängd fett samtidigt som den tappar överlinjens muskler.

Så 1KAHU bör så småningom skilja på:

Vikt

från:

Kroppsskick

från:

Muskelkondition

Dessa är relaterade.

De är inte synonyma.

Ett fotografi som tycks visa en häst som:

“ser bra ut”

kan inte ersätta en systematisk bedömning.

Överviktiga hästar behöver fortfarande grovfoder

Vikthantering är ett av de områden där enkla foderregler kan bli farliga.

Om en häst är överviktig bör svaret inte vara:

“Ta bort höet.”

Grovfoder är fortfarande viktigt för mag-tarmkanalens hälsa och ett normalt ätbeteende.

I stället kan viktminskningsprogram innefatta strategier som:

lägrenergirikt grovfoder, kontrollerade grovfodermängder, betesskötsel, långsamma utfodringssystem och lämplig motion, beroende på hästens hälsa.

World Horse Welfare rekommenderar att man gör justeringar av kraftfodret innan man i onödan minskar på grovfodret och betonar vikten av att bibehålla möjligheterna till grovfoder.

British Horse Society diskuterar på samma sätt slow feeder-system och kalorifattigare grovfoderalternativ när obegränsat grovfoder skulle ge för mycket kalorier.

Viktminskning bör vara:

planerad, inte uppnådd genom urskillningslös svält.

För hästar med fetma, equin metaboliskt syndrom, tidigare fång eller andra relevanta tillstånd är veterinärmedverkan särskilt viktig.

Underviktiga hästar behöver utredning, inte bara fler kalorier

Det motsatta problemet förtjänar samma omsorg.

Om en häst tappar i vikt kan den omedelbara instinkten vara:

Fodra mer.

Ibland behövs det extra näring.

Men oförklarlig viktnedgång kan också återspegla problem som:

tandsjukdom, parasiter, kronisk sjukdom, smärta, otillräcklig tillgång till mat, dålig grovfoderkvalitet eller konkurrens inom en flock.

University of Minnesota rekommenderar att man utreder varför en häst är underviktig tillsammans med en hästveterinär och en näringsexpert innan man helt enkelt sätter ihop ett viktuppgångsprogram.

Detta ger oss en viktig Akademiprincip:

Viktnedgång är ett fynd, inte en foderdiagnos.

Tandvård är en del av näringen

En näringsmässigt utmärkt foderstat är till ingen nytta om hästen inte kan tugga den effektivt.

Dentalproblem kan minska en hästs förmåga att bearbeta långstråigt grovfoder och kan bidra till:

att hästen tappar eller spiller delvis tuggad mat, långsamt ätande, viktnedgång eller förändrade matpreferenser.

University of Minnesota inkluderar rutinmässig tandvård bland sina kärnprinciper för utfodring av vuxna hästar.

Detta blir särskilt relevant hos äldre hästar.

En senior hästs näringsplan kan behöva förändras inte bara på grund av att:

“seniorhästar behöver seniorfoder,”

utan för att den enskilda hästens:

tänder, kroppsskick, matsmältningsfunktion, hälsa och förmåga att konsumera grovfoder

har förändrats.

Enbart åldern bör inte styra foderstaten.

Arbetsbelastning förändrar näringsbehov

En sällskapshäst som till stor del lever på underhåll har andra energikrav än:

en fälttävlanstäst, kapplöpningshäst, distanshäst eller arbetshäst.

När arbetsbelastningen ökar kan kalori- och näringsbehoven stiga.

Men den första reaktionen bör inte automatiskt vara:

lägg till mer spannmål.

World Horse Welfare rekommenderar att man först bedömer om de ökade behoven kan tillgodoses genom lämpligt grovfoder av hög kvalitet innan man lägger till kraftfoder.

Om extra koncentrerad energi behövs spelar typen, mängden och fördelningen av måltider roll.

Stora stärkelserika måltider kan medföra matsmältnings- och metaboliska risker.

University of Minnesota rekommenderar att man begränsar spannmålsfoder per måltid, medan World Horse Welfare betonar att man bör dela upp kraftfodringen i små måltider snarare än att ge stora mängder på en gång.

Det näringsmässiga målet är inte:

maximal energi.

Utan:

tillräckligt med lämplig energi för att stödja hästens arbete samtidigt som hälsan skyddas.

Foderbyten bör ske gradvis

Hästens grovtarm innehåller en komplex mikrobiell population som är involverad i att fermentera fiber.

Det ekosystemet anpassar sig efter kosten.

Plötsliga foderbyten kan rubba det.

Av denna anledning bör förändringar av grovfoder eller kraftfoder i allmänhet introduceras gradvis.

British Horse Society föreslår att man gör förändringar under ungefär 10–14 dagar, medan World Horse Welfare på samma sätt betonar gradvisa övergångar eftersom tarmkanalens mikrobiella population behöver tid att anpassa sig.

Den exakta övergången beror på:

vad som förändras och varför.

Ett rutinmässigt byte mellan foder är annorlunda än en förändring som krävs för att en häst är sjuk.

Men den generella principen är:

Ändra inte hästens foderstat abrupt utan ett gott skäl.

Och kom ihåg att ett:

betesbyte

också är en:

foderväxling.

Att flytta från sparsamt vinterbete till frodigt vårgräs kan vara näringsmässigt betydelsefullt även om ingen foderpåse byts ut.

Utfodringsrutiner spelar roll

Hästar tenderar att gynnas av konsekvens.

Det inkluderar: när maten tillhandahålls, vilken mat som tillhandahålls och hur tillgången till grovfoder hanteras.

Men rutiner bör inte förväxlas med:

två stora måltider exakt klockan 07:00 och 17:00.

Det djupare biologiska målet är att undvika i onödan långa perioder utan grovfoder och att fördela eventuell nödvändig kraftfodring på ett lämpligt sätt.

Europeisk vägledning för hästvälfärd noterar att hästar under naturliga förhållanden generellt inte upplever långa perioder utan att äta och varnar för utökade grovfoderfria perioder på grund av potentiella hälso- och beteendemässiga konsekvenser.

Detta är särskilt viktigt för uppstallade hästar.

En häst kan rent tekniskt få:

korrekt antal kilo hö per dag

samtidigt som den ändå tillbringar:

många timmar utan något kvar att äta.

Både den totala mängden och utfodringsmönstret spelar roll.

Grupputfodring förändrar vad “erbjudet” innebär

Föreställ dig två hästar som delar på grovfoder.

Du tillhandahåller tillräckligt med hö till båda.

Tekniskt sett:

tilldelad foderstat ✓

Men en dominant häst konsumerar mer.

Den underordnade hästen drar sig undan upprepade gånger.

foderjournalen säger:

tillräckligt med grovfoder tillhandahållet.

Den enskilda hästen kan ändå få:

otillräcklig tillgång.

Det är därför näring inte kan skiljas från skötsel.

I gruppmiljöer måste vårdnadshavare överväga:

konkurrens, antal och avstånd mellan utfodringsplatser, individens kroppsskick och om varje häst faktiskt har tillräcklig möjlighet att äta.

För 1KAHU skapar detta en annan användbar åtskillnad:

MAT SOM TILLHANDAHÅLLS TILL GRUPP ≠ MAT SOM ÄR TILLGÄNGLIG FÖR DEN ENSKILDA HÄSTEN

Säsongsförändringar hör hemma i näringsjournalen

En hästs foderstat kan förändras dramatiskt under året.

Vårgräset kommer.

Arbetsbelastningen ökar.

Hästen flyttar stall.

Höleverantören byts ut.

Vinterutsläppet minskar.

En betesreducerare introduceras.

Hästen pensioneras från tävlan.

Alla dessa kan förändra:

energiintaget eller näringsbehoven.

Det betyder att en användbar hästnäringsjournal inte bara bör lagra:

Aktuellt foder

utan också:

vad som förändrades, när det förändrades och vad som hände efteråt.

Till exempel:

12 mars – utsläppet utökades

28 mars – vikt +8 kg

10 april – kroppsskick ökade

12 april – betesskötsel reviderades

Det långsgående sambandet är långt mer värdefullt än en statisk foderlista.

Viktiga fakta

En hästs foderstat bör i generella drag vara grovfoderbaserad, med lämpligt gräs, hö, hösilage eller andra fiberkällor som grund.

Fint, rent vatten bör finnas tillgängligt på ett tillförlitligt sätt, där behoven ökar i enlighet med faktorer som värme, arbetsbelastning, foderstat och laktation.

Alla hästar behöver inte kraftfoder. Många hästar i underhåll eller lätt arbete kan tillgodose stor del av sitt energibehov genom lämpligt grovfoder.

Mängden grovfoder bör tolkas i förhållande till kroppsvikt, torrsubstans, grovfodertyp, kroppsskick och individuell hälsa snarare än ett universellt kilomål.

Vikt och kroppsskick bör övervakas tillsammans, och muskelkonditionen kan tillföra ytterligare användbart sammanhang.

Förändringar i foderstaten – inklusive betydande betesbyten – bör i regel introduceras gradvis.

Överviktiga hästar behöver fortfarande lämpligt grovfoder och bör inte hanteras genom urskillningslös matbegränsning.

Oförklarlig viktnedgång bör leda till utredning snarare än att man bara ökar kalorierna.

Kraftfoder, balanserare och tillskott bör användas för att möta ett definierat näringsbehov, inte bara för att hästar traditionellt utfodras med dem.

Tandhälsa, arbetsbelastning, betestillgång, säsong, gruppkonkurrens och utfodringsmönster påverkar alla om foderstaten fungerar i praktiken.

När du bör kontakta veterinär

Näringen bör ses över tillsammans med en hästveterinär om en häst uppvisar oförklarlig viktuppgång eller viktnedgång, tuggsvårigheter, återkommande spillande av mat, ihållande aptitförändringar, återkommande matsmältningsproblem, misstänkt näringsbrist eller ett medicinskt tillstånd som kan kräva foderhantering.

Professionell vägledning är särskilt viktig för hästar med fång eller ökad risk för fång, equin metaboliskt syndrom, betydande fetma, kraftig undervikt, tandsjukdom, kronisk mag-tarmsjukdom, dräktighet eller digivning, höga prestationskrav eller svårigheter att bibehålla lämpligt hull trots en till synes adekvat foderstat.

Sök omedelbar veterinärvård vid tecken som tyder på möjlig kolik, inklusive ihållande skrapande med hovarna, tittande mot flanken, upprepad nedläggning eller rullning, oförklarlig svettning, buksmärta eller markant minskad aptit, i synnerhet i kombination med minskad träckproduktion eller försämrat allmänläge.

En häst som plötsligt slutar äta förtjänar också omedelbar uppmärksamhet.

Den viktiga åtskillnaden är:

1KAHU kan identifiera en förändring i utfodring, drickande, vikt eller träck. Den kan inte fastställa orsaken till kolik, fång, viktnedgång eller ett annat medicinskt tillstånd.

Vanliga frågor

Vad bör utgöra största delen av en hästs foderstat?

För de flesta hästar bör lämpligt grovfoder som bete, hö eller hösilage utgöra den näringsmässiga grunden. Det exakta grovfodret och mängden beror på kroppsvikt, hull, arbetsbelastning, hälsa och grovfodrets sammansättning.

Hur mycket hö bör en häst äta?

Det finns ingen enskild universell mängd. Vanliga rekommendationer placerar grovfoderintaget för många vuxna hästar i det vida intervallet om ungefär 1,5–2,5 % av kroppsvikten per dag, beroende på hästen och hur mängderna uttrycks. Torrsubstans, fukthalt i grovfodret och individuell hälsa spelar roll, så procentsatser bör betraktas som startramverk snarare än automatiska ordinationer.

Behöver alla hästar spannmål eller kraftfoder?

Nej. Många hästar kan bibehålla lämpligt hull till stor del på lämpligt grovfoder, med näringsbalansering vid behov. Koncentrerat foder blir användbart när enbart grovfoder inte på ett lämpligt sätt kan möta hästens krav.

Vad är en foderbalanserare?

En balanserare är en koncentrerad källa till näringsämnen som protein, vitaminer och mineraler som är avsedd att komplettera resten av foderstaten utan att nödvändigtvis tillhandahålla stora mängder extra energi. Huruvida en sådan behövs beror på den totala foderstaten.

Hur vet jag om jag utfodrar rätt mängd?

Övervaka hästen i stället för att enbart lita på foderpåsen. Kroppsvikt, kroppsskick, muskelkondition, arbetsbelastning, energinivå, grovfoderkvalitet och hälsa hjälper alla till att avgöra om foderprogrammet är lämpligt.

Bör hästar ha ständig tillgång till grovfoder?

Hästar är anpassade för att äta fiberrik mat under stor del av dygnet, så i onödan långa grovfoderfria perioder bör i regel undvikas. Obegränsat grovfoder kanske inte är lämpligt för alla hästar, i synnerhet de som kräver kalorikontroll, men utfodringssystem kan utformas för att förlänga ättiden samtidigt som intaget kontrolleras.

Hur snabbt kan jag byta foder på min häst?

Rutinmässiga foderbyten bör i regel ske gradvis. British Horse Society rekommenderar en övergång under ungefär 10–14 dagar där så är praktiskt möjligt, vilket ger matsmältningssystemet och grovtarmsfloran tid att anpassa sig.

Är gräs tillräckligt för en häst?

Ibland kan det tillhandahålla tillräckligt med energi, men det betyder inte automatiskt att varje näringsbehov är optimalt tillgodosett. Betessammansättningen varierar avsevärt, och behoven skiljer sig åt beroende på arbete, tillväxt, reproduktion och hälsa. Den totala foderstaten bör därför beaktas i stället för att man antar att gräs antingen alltid räcker eller alltid är otillräckligt.